när jag sitter här i stillan ro uppe på mitt halvstökiga rum kom jag att tänka på en sak.
när hundarna är snälla och lugna eller har vunnit nått pris så tycker mamma att det är hennes förtjänst, att det är hon som har uppfostrat dem och att allt är frid och fröjd. då är det liksom hennes hundar.

men, när de biter sönder mina skor, när de var små och kissade inne, när de gör något som mamma inte tycker är bra; då blir det helt plötsligt är det våra hundar.

jag blir tokig. nu är det sagt.
snart ska jag börja att packa, imorn blir det kittelfjäll med fotbollslaget. :)

hej!