... i ångestens tecken, indeed. som vanligt är den sändagsångesten som ligger och trycker. jag förstår faktiskt inte varför den finns där i magen och i huvudet och pyr eftersom det egentligen inte är så farligt att gå till skolan. skolan är faktiskt ganska bra när man tänker efter. jag menar, lektionerna är ju inte så roliga, men liksom, det är ju där alla kompisarna är och så. skönt också att det inte är någon innebandy på morgonen, istället blir det gymmet. skönt att inte behöva tänka så mkt, bara ta ut sig. för första gången på länge längtar jag faktiskt.

imorn ska jag till håkansson och kolla om han kan göra underverk med mitt knä. jag hoppas verkligen att han hittar problemet och att han inte säger som alla andra; ja, det kan ju vara ledbanden, eller muskelfästena, eller minisken, eller korsbandet, eller allt tillsammans. vänta tills det inte gör ont och ät ipren. jag är så less på att höra det. säg vad som är fel och fixa det!

nu ska jag se om jag hittar något vettigare att göra, svårt att tänka mig men ändå.

hej